Här sitter jag med tårarna i halsen och kan inte fatta ett beslut. Mitt beslut kommer att gynna mig oavsett vad jag väljer men det är otroligt svårt att veta vad jag ska välja. Det är så mycket men ändå så lite som spelar in och spelar roll i detta. Jag förstår inte varför jag egentligen känner mig gråtfärdig eftersom det inte är ett livsavgörande beslut. Jag måste ta ett beslut kring min skolång, ska jag läsa samhälle eller natur?Nu kanske ni tycker att jag är otroligt löjlig som har värsta känslostormen över detta men för mig handlar det inte bara om vad jag ska läsa i skolan och vad vill göra i framtiden för allt handlar egentligen om min jäkla prestationsångest. Jag kanske inte verkar vara en sådan person som har prestationsångest och höga krav på mig själv men det kan jag ju säga att jag verkligen har. Det är ett såpass stort problem för mig att det hindrar mig att göra vissa saker i min vardag. Hur sjukt är inte det?
Alla säger att jag borde läsa Sam och att det alltid finns möjlighet att läsa natur när jag har blivit äldre och förhoppningsvis lite stabilare. Jag vill göra allting på en gång och när jag känner att saker och ting börjar gå lite överstyr och bli svåra att hantera måste jag alltid straffa mig själv på ett eller annat sätt. Det kan vara alltifrån att självskada till att inte tillåta sig själv att göra det man tycker om eller till att tvinga sig själv att sitta uppe flera nätter och plugga. Allt för att vara bäst för det är ju det som idealet i samhället säger.
Jag har egentligen redan tagit ett beslut kring detta men jag vågar inte erkänna vad jag har valt för jag känner mig så jävla misslyckad. Jag vet att jag har helt orimliga krav på mig själv och det jobbar jag dagligen med att förbättra men jag inte låta bli att slå lite extra på den som redan ligger ned. Det är självklart jag som ligger ned för det har jag själv sett till. Det var inte meningen att jag skull pressa mig själv så hårt till att plugga sent in på natten för att slippa ångesten. Det var inte meningen att jag skulle sjukanmäla mig den där dagen när jag kände att det blev för stor ångest och press. Jag vet ju att det inte hjälper i längden men vad skulle jag göra? Det värsta som finns är att ljuga för folk, särskild för sina föräldrar. Jag skäms otroligt mycket över att jag gång på gång har sjukanmält och sagt att jag har ont i magen eller har feber för att slippa gå till skolan. Egentligen är det jag säger sant eftersom jag skulle kunna tolka min rädsla och ångest som magont och feber. Man blir påverkad oavsett om man vill eller inte. Jag är besviken och arg på mig själv eftersom jag trodde att jag visste och kunde bättre. Varför sätta sig själv i en dålig sits när man redan sitter i skiten? Varför göra saker och ting mer tunga och omöjliga än vad de redan är?
Jag ger upp nu men hellre det än att dö på kuppen som min psykolog säger, då är det ju inte mödan värt. Jag väljer sam och jag får stå ut med alla dumma tankar ett tag för jag vet att jag klarar det eftersom jag har gjort det förut. Jag glömmer ofta att klappa mig själv på axeln när jag faktiskt har gjort något bra eftersom min hjärna är inställd på att alltid se det negativa även i det goda. Jag får känna mig misslyckad nu men det betyder inte att jag ÄR misslyckad och det är skillnad. Min skolgång har inte varit en dans på rosor men jag har klarat mig enda hit då ska jag väl inte behöva dö för att jag inte klarar av pressen. Det finns alltid en lösning och nu har jag förhoppningsvis funnit den.
Den psykiska ohälsan har tagit mitt liv ifrån mig och jag hatar det, den som säger att det är enkelt att leva får gärna gå ett par steg i mina fotspår. Varje dag när jag ser mig själv i spegeln försöker jag intala mig själv att jag är vacker fast jag verkligen inte tycker det. Om det nu är så att jag ska bli tvungen att skriva långa meningar om mig själv på spegeln för att pränta in det i hjärnan så får det väl vara så.
JAG ÄR BRA OCH DET ÄR DU MED,!
MAN ÄR INTE MISSLYCKAD OM MAN INTE GER UPP MEN MAN ÄR MISSLYCKAD OM MAN DÖR PÅ KUPPEN!
Kram N
